En kort historia av klackar

Skor med klackar får oss att känna oss mer feminina och attraktiva. De ger oss några centimeter höjd, men också självförtroende och sexlust. Våra ben blir längre och själva silhuetten blir smalare. Idag är de förknippade med attributet kvinnlighet, men har de alltid varit det?

I årtusenden har vi varit utan klackar. De gamla grekernas och romarnas skor är inget annat än en platt lädersula, som stannade på fötterna tack vare remmarna runt anklarna. Höga klackar och kilar användes bara av skådespelare så att publiken i amfiteatrar kunde se dem bättre. På medeltiden bar träskor med tjocka, ganska höga klackar och fästes på fötterna med ett tjockt läderbälte. Sådana skor bar både kvinnor och män. De hade dock inget att göra med elegans, deras jobb var att hålla dräkterna från att bli leriga.
En häl som liknar den vi känner idag dök upp först på 1500 -talet, och allt tack vare venetianska skor. Även dessa uppfanns för skydd. Damer som gick till staden översvämmade av lagunens vatten, var tvungna att skydda sina fötter och sidenklänningar. Deras högklackade träskor, kallade Chopin's, stöddes av en stolpe, belägen ungefär i mitten av foten. Dessa stolpar var mycket höga, ibland till och med 75 cm.

På 1600 -talet blev hälen vanlig ... för män. Det visade sig att klackarna är perfekta för ridning, särskilt i strid, eftersom de blockerade ryttarens fot perfekt. Tack vare detta stod han stadigt i stigbyglarna och kunde attackera fienden.
Tyvärr fick hälen avbryta sin karriär under den stora revolutionen. Han var ett attribut för aristokrater, så att bära höga klackar kan sluta slå guillotinen. Följaktligen försvann det från modehistorien i Frankrike och senare i hela Europa.

I slutet av 1800 -talet var klackarna nära sin slutliga form. De gick till kanten av skon, under hälen, och vadderingen vilade på en trä- eller metalldel av sulan. I början, i början av 1900 -talet, blev klackar äntligen ett attribut för kvinnor.